Ligger i fosterställning under täcket o känner hur ångesten stegrar. I morgon ska jag morsan åka ner till Bialystok för första gången. Tanken är att vi ska få nycklarna till lägenheten så att jag kan flytta in lite saker och bekanta mig med området och staden i ett par dagar, vilket är helt toppen! ...eller vilket borde kännas helt toppen i alla fall, just nu har jag bara en stor klump i magen och mina fötter börjar bli kalla så att säga. Men jag vet att det går över. Jag tror ändå att det är viktigt att jag tillåter mig själv att vara ledsen över det och de jag kommer att sakna. Ikväll tillåter jag mig att bara vara orolig; orolig för hur det ska gå att flyga (har nyligen varit med om att behöva nödlanda med ett plan), orolig för förbindelserna/att vi ska komma rätt och i tid, orolig för hur det ska gå med lägenheten och hyresvärdarna, orolig för att väskorna ska vara för tunga (vilket jag efter 20 kontrollvägningar vet att de inte är), orolig för att allt bara ska kännas fel, orolig för ALLT i princip.

Jag har nog alltid varit sån som planerat, fixat och sett fram emot saker och så där dagen innan så vänder jag helt o är bara skrämd av alltihop och vill helst bara krypa ner under täcket. Men lite känslomässiga bakslag får man tillåta sig tycker jag. Bryta ihop och vara orolig ett tag för att sedan ta sig i kragen, genomföra sina planer och sen småskratta lite åt att man tidigare kunde vara så orolig.

Förr när jag var tonåring och bodde hemma gjorde jag planer på hur långt jag skulle resa bara jag blev klar med gymnasiet. USA, Australien, Afrika, Italien, hade många alternativa planer och under mina tonårsutbrott skrek jag till mina föräldrar att jag minsann skulle flytta så långt bort som möjligt och att de skulle räkna med att inte kunna prata svenska med sina barnbarn en vacker dag. Hah, jag hamnade på storgatan 27 och blev trygghetsnarkoman. Fast förhållande, villa, bilar, katt, hund, husvagn - u name it!

Men nu är det alltså dags att lämna min trygghetsbubbla, och bege mej till Bialystok - i morgon. Man kanske kan säga att det känns som att dyka i okänt vatten.

Jag ska bara vara borta måndag-torsdag och min mamma är med mig som resesällskap så att jag brutit ihop så ikväll är ju egentligen riktigt löjligt. Det är bara det att allt blir så verkligt helt plötsligt, känns som ett uppvaknande.

PANG- i denna staden ska du bo i 6 år.

PANG-om 3 veckor bor du i denna lägenheten.

PANG- snart är du inte längre sambo!

Ska i alla fall ta lite kort där borta, så kanske kanske blir ett inlägg med lite egentagna Bialystokbilder sen ;)

Mami, jag o broder Wilhelm :)

Ja det handlar den om, boken "Hur kunde hon?". Om man tycker om att läsa tragiska självbiografier så som "Pojken som kallades det" eller liknande så kan jag verkligen rekomendera denna boken. Den är skriven av Dana Fowley som vid 5 års ålder blev våldtagen för första gången, förövarna var hennes styvfar och hans medhjälpare,  hennes mamma. Sedan dess har hon och hennes lillasyster blivit fångna i en pedofilhärva där de i åratal fick utstå fasansfulla övergrepp och obeskrivligt våld, ofta av familjemedlemmar/släktingar som borde varit personer som gett dem trygghet och kärlek. Och värst av allt: deras egen mamma gjorde ingenting för att skydda dem, utan istället aktivt deltog i övergreppen.

Jag brukar inte ha svårt för att läsa denna typen av böcker men just denna var jag tvungen att lägga ifrån mej flera gånger. Lixom Dana och förmodligen alla som läser denna bok undrar jag, hur faaan kunde hon göra så mot sitt eget barn?

Japp så heter den, skolan som jag ska gå på i 6 år. Så vad vet jag då om den? Inte mycket egentligen. Det jag vet har jag fått berättat av Martin, som påbörjar sitt 5e år där nu till hösten och såklart så letar jag info på nätet också.

Universitet skapades skapades 1950 och huvudbyggnaden är Branicki Palace, som är den historiskt viktigaste bygganden i staden. 

Ser rätt fint ut va? :)

Totala antalet studenter är ca: 3000. Men staden har fler universitet och det totala antalet studenter i hela staden är ca: 50 000.  

De medicinska studierna jag ska påbörja tar 6 åt, medans tandvård och farmaci tar 5 år att slutföra vid universitetet.

Biblioteket:

Det verkar finnas 2 Universitetssjukhus; ett "vanligt" sjukhus som är ett undervisnings-och forskningscenter för universitetsinstitutioner. Sedan finns dessutom ett barnsjukhus somär det näst största sjukhuset i staden. Och ska man lita på wikipedia så ska tydligen den moderna utrustningen och de professionella lärarna utgöra en utmärkt undervisningsbas för medicinstuderande.  Låter ju bra det! :)

När man blivit antagen och tackat ja (vilket kostar 500 euro) blir man tilldelad en plats på dorm (studentrum). Dessa ska dock enligt Martin inte vara någon höjdare, man delar tvättstuga och kök med många andra och fattade jag det rätt så delar man hall och toalett med en annan och har endast ett litet rum för sej själv. Så med detta i tanke så bestämde jag mej på en gång för att försöka få tag på något eget så fort som möjligt, känns som det blir lättare att fokusera och komma igång med studierna ordentligt om man har det ordnat med ett eget litet kryp in där man trivs. Så har faktiskt lyckats få tag på en lägenhet, med hjälp av en polsk granne som hjälpt mej att ringa på en annons. Det är en möblerad 1a på 29 kvadrat, egen toa o eget kök + balkong o som är fullt möblerad. Känns jättebra, även om jag bara sett bilder på den än. Hyresvärden verkar iaf supertrevlig när jag pratat med honom i telefon. Både han och hans fru är läkare och jag fattade det dessutom som att han är professor på universitetet, dock inte för english division.

...men jag hoppas bara att jag kommer in bra i klassen och så trots att jag ej kmr att bo där de flesta kmr att bo i början.

Här kommer lite bilder från universitetet och staden Bialystok:

Staden ligger i östra Polen, nära Vitryska gränsen. ...sägs att vintrarna ska va långa o kalla :S Tur att man köpt supervarm vinterparkas sist man va på ullared :) 

Bialystok :)

Höst.

   By night.

Det börjar närma sej nu. Ser verkligen fram emot det samtidigt som det skrämmer skiten ur mej! Är så mkt som jag oroar mej för; hoppas att man ska komma in bra socialt o hitta bra vänner, oroar mej för studietakten o att plugga på engelska, oroar mej för hur skolans system och undervisning är uppbyggd, oroar mej för att jag glömt mkt av gymnasiets matte, fysik och kemi och oroar mej för hur jag ska komma tillrätta i staden. ...samtidigt kan jag knappt vänta på att detta äventyr ska ta fart!

ÅÅÅhhhhH! Jävla bakslag!! Ringde CSN idag för att följa hur det går med min ansökan om studiemedel. Fick reda på att jag förmodligen kommer få bo i kloakerna o äta sopor mina sista 2 år i Polen :( Har ju läst 2 år på sjuksköterskeprogrammet här i Sverige o då bara tagit bidrag så trodde inte att det inverkade på mina möjligheter till att få studielån, men det gjorde det visst! FÖRBANNAT! =( Kommer bara kunna få för cirka 4 år, och utbildningen är på 6 år.

Men jag ska minsann klara det här ändå! Med lite besparingar osv.

...försöker söka efter stipendier också, men verkar visst inte vara ngn som vill slunga ut lite zloty till en blivande polack.

Förutom att fixa med studiemedel från CSN så är det en hel del annat att stå i:

• leta efter lägenhet
• beställa böcker
• boka flygresa till Polen
• se över vad jag bör ha med mig ner
• ta reda på hur det fungerar med telefonabonnemang/internet i Bialystok
• Plugga lite (ffa kemi), så att man är förberedd
• ta studieuppehåll från mina sjuksköterskestudier
• reda ut med min sambo hur vi ska göra med vårat förhållande
• Betala en hel del avgifter, bl.a terminavgiften på 9500 euro.
• Boka möte med min bank för att gå igenom framtida ekonomin m.m

...och däremellan ska man hinna träna, spela fotbollsmatcher, ta hand om huset, hunden, katten och kattungarna. Dessutom jobbar jag heltid som undersköterska på ett äldreboende nu under sommaren, HUA! Kanske inte så konstigt att jag känner en viss stress och börjat få svårt att sova.

Börjar närma sig nu - skolan börjar den 5 september!

Nästa inlägg tänkte jag skriva lite om skolan jag blivit antagen till och den polska staden jag ska flytta till, det jag har läst mig till då vill säga eftersom jag själv inte varit där än.

Betygen från gymnasiet var bra, riktigt bra faktiskt. Men inte tillräckligt bra för att komma in på läkarprogrammet i Sverige. Inte högskoleprovsresultaten heller. Så jag gav upp där ett tag. Körde helhjärtat på plan B, att bli barnmorska och leva mitt liv tillsammans med Daniel. 

• Förväntansfull.
• Rädd.
• Glad.
• Ledsen.
• Nervös.
• Orolig.
• Lycklig.