11 år var jag, när jag bestämde mig för att jag skulle bli läkare när jag blev stor. 14 år var jag när jag bestämde mig för att aldrig bli kvar i hålan jag är uppvuxen i. Jag skulle ut o resa så fort jag bara tagit studenten och under mina tonårsuppror gjorde jag klart för mina föräldrar att jag minsann skulle flytta långt ifrån Sverige så fort det var möjligt. Men saker och ting förändras. Under 3:an i gymnasiet träffade jag en kille. Eller en 8 år äldre man rättare sagt, Daniel. ...nästan 3 år senare sitter jag här, kvar i lilla Åseda. Som snart 21-åring är jag sambo i 2-våningsvilla, har bil, katt, hund och husvagn. Och är fortfarande underbart förälskad i Daniel. Jag har läst 2 av 3 år på sjuksköterskeprogrammet på ett universitet i närmaste staden.
Betygen från gymnasiet var bra, riktigt bra faktiskt. Men inte tillräckligt bra för att komma in på läkarprogrammet i Sverige. Inte högskoleprovsresultaten heller. Så jag gav upp där ett tag. Körde helhjärtat på plan B, att bli barnmorska och leva mitt liv tillsammans med Daniel.
Men min läkardröm har bara växt sig starkare. Ju mer jag läst till sjuksköterska och varit ute på praktik ju mer vet jag att det verkligen är just läkare jag vill bli. Och sjuksköterska är ett sådant yrke som jag tror att man verkligen inte ska ha om det inte är det man verkligen vill göra.
Så jag pratade ut med min pojkvän om mina känslor och sa att jag ville känna att jag försökt allt när det gällde min läkardröm. Jag talade om att jag ville skicka en ansökan, till ett universitet i Polen. Gick det så gick det. Och gick det inte så skulle jag kanske lättare kunna lämna drömmen bakom mig. Men det gick, jag kom in!
Så där står jag nu. Antagen till 6-åriga läkarprogrammet i Bialystok i Polen.
Många känslostormar just nu kan jag lova!
- Förväntansfull.
- Rädd.
- Glad.
- Ledsen.
- Nervös.
- Orolig.
- Lycklig.
Får se hur detta ska gå. Följ gärna mig och mitt äventyr :)