Ligger i fosterställning under täcket o känner hur ångesten stegrar. I morgon ska jag morsan åka ner till Bialystok för första gången. Tanken är att vi ska få nycklarna till lägenheten så att jag kan flytta in lite saker och bekanta mig med området och staden i ett par dagar, vilket är helt toppen! ...eller vilket borde kännas helt toppen i alla fall, just nu har jag bara en stor klump i magen och mina fötter börjar bli kalla så att säga. Men jag vet att det går över. Jag tror ändå att det är viktigt att jag tillåter mig själv att vara ledsen över det och de jag kommer att sakna. Ikväll tillåter jag mig att bara vara orolig; orolig för hur det ska gå att flyga (har nyligen varit med om att behöva nödlanda med ett plan), orolig för förbindelserna/att vi ska komma rätt och i tid, orolig för hur det ska gå med lägenheten och hyresvärdarna, orolig för att väskorna ska vara för tunga (vilket jag efter 20 kontrollvägningar vet att de inte är), orolig för att allt bara ska kännas fel, orolig för ALLT i princip.

Jag har nog alltid varit sån som planerat, fixat och sett fram emot saker och så där dagen innan så vänder jag helt o är bara skrämd av alltihop och vill helst bara krypa ner under täcket. Men lite känslomässiga bakslag får man tillåta sig tycker jag. Bryta ihop och vara orolig ett tag för att sedan ta sig i kragen, genomföra sina planer och sen småskratta lite åt att man tidigare kunde vara så orolig.

Förr när jag var tonåring och bodde hemma gjorde jag planer på hur långt jag skulle resa bara jag blev klar med gymnasiet. USA, Australien, Afrika, Italien, hade många alternativa planer och under mina tonårsutbrott skrek jag till mina föräldrar att jag minsann skulle flytta så långt bort som möjligt och att de skulle räkna med att inte kunna prata svenska med sina barnbarn en vacker dag. Hah, jag hamnade på storgatan 27 och blev trygghetsnarkoman. Fast förhållande, villa, bilar, katt, hund, husvagn - u name it!

Men nu är det alltså dags att lämna min trygghetsbubbla, och bege mej till Bialystok - i morgon. Man kanske kan säga att det känns som att dyka i okänt vatten.

Jag ska bara vara borta måndag-torsdag och min mamma är med mig som resesällskap så att jag brutit ihop så ikväll är ju egentligen riktigt löjligt. Det är bara det att allt blir så verkligt helt plötsligt, känns som ett uppvaknande.

PANG- i denna staden ska du bo i 6 år.

PANG-om 3 veckor bor du i denna lägenheten.

PANG- snart är du inte längre sambo!

Ska i alla fall ta lite kort där borta, så kanske kanske blir ett inlägg med lite egentagna Bialystokbilder sen ;)

Mami, jag o broder Wilhelm :)